Senaste inläggen

Av Asperger - 21 april 2008 01:34

Som feminist har jag kombatterat normaliteten med bensinindränkt frenesi. Samtidigt har jag parallellt med detta haft en intensiv längtan efter att vara en del av samma normalitet. Jag undrar om många andra som bekämpar normaliteten har samma längtan, även om de inte har samma skäl som jag har, dvs bristande förmåga till normalitet på grund av asperger?


Det politiskt korrekta i dagens samhälle är att bekämpa normaliteten. Vi lever i den postmoderna eran då alla skapar sitt eget öde och är sin egen herre. Om man ska vara lite elak kan man säga att det normala i dagens samhälle är att bekämpa rigida åsikter om vad som är normalt. Och de som bekämpar dessa rigida åsikter om normaliteten, är själva tämligen rigida i sina egna uppfattningar. Tro mig, jag har stått där med de andra på de liberala såväl som på de feministiska barrikaderna, så jag vet.


De som inte vill ge upp sin rigida uppfattning om vad som är normalt, anses idag inte vara normala, av de som bekämpar normaliteten. Bland annat därför ska de bekämpas. Nä, naturligtvis uttrycker man det inte så, men det är så man gör och säger om än i omskrivningar. Som en betraktare av den sociala flockmentaliteten förundras jag ibland över hur socialiteten kan förblinda folk för så uppenbara faktum. Och samtidigt längtar jag efter att vara en sån där normal flockmedlem. Jag har inte förmått bli en del i helheten hur mycket jag än kämpat för det, och jag vet ärligt talat inte om jag ska vara glad eller ledsen för det.


När jag läste psykologi fick jag lära mig en intressant sak: tydligen fattas beslut som en summa av självuppfattning + omgivningens förväntningar. Därefter konstruerar hjärnan ett motiv för det fattade beslutet, som ibland och ibland inte stämmer överens med den verkliga orsaken till beslutet. Sett ur det perspektivet blir normalitetsbekämparna rätt intressanta att studera, mig själv inklusive antar jag. Vad är det för behov som uppfylls - socialt, känslomässigt, värderingsmässigt och psykologiskt - när nynormala bekämpar de gammalnormala?


Vad jag är lite rädd för är om det eventuellt finns mängder av andra människor liksom jag, som av olika orsaker inte känner att de passar in, som med detta undermedvetna motiv vill ta kål på en viss normalitet till förmån för en annan, där de själva kan passera som normala. Och ännu oroligare blir jag om dessa människor i så fall får politisk makt. Ingen ska ha makt med det underliggande motivet. Ingen.


Jag är fortfarande feminist. Men jag stör mig alltmer på att den där fårmentaliteten letat sig in även i jämställdhetskamper av olika slag. De som själva anser sig vara de mest radikala är inte längre speciellt radikala i mina ögon, nu när jag satt mig ner ett tag för att fundera över saken. Och det gäller givetvis inte bara kampen för lika rättigheter mellan könen, utan även andra icke namngivna jämställdhetskamper som både är mig varma om hjärtat samtidigt som de börjar kännas som en sten i skon.

- Går det inte att förbli radikal? undrar jag stilla...

ANNONS
Av Asperger - 17 april 2008 00:57

Det här med att göra flera saker samtidigt har aldrig varit min grej.  Och nu talar jag inte om att tugga tuggummi samtidigt som jag promenerar.


Att tänka samtidigt som jag känner, eller känna samtidigt som jag tänker - om man nu ska göra någon distinktion mellan logiska och empatiska tankar - är däremot svårt. Jag har genom livet lärt mig att jag kan göra en slags kompromiss dock. Jag kan ställa in mig, likt frekvensen på en svängande gitarrsträng kan stämmas ner eller upp, men jag kan inte spela på strängen bredvid samtidigt som jag spelar på den första strängen (en sån där liknelse ska man visst inte kunna prestera om man har asperger säger "de", men det kan man).


Konkret så innebär detta att jag i min vardag, då jag arbetar, har lättare för att skriva i denna blogg än jag har när jag är och hälsar på hos min flickvän. När jag är hos henne är strängen på min gitarr inställd markant mer på känsla än på logisk slutledning, än den är när jag jobbar. Att då börja skriva på bloggen när jag är och hälsar på henne skulle göra att jag kom av mig fullständigt i flera timmar, trots att ett sånt här inlägg tar högst en kvart att komponera. Dessutom skulle det sannolikt leda till en sur flickvän, och det skulle troligen dessutom vara mitt fel.


När jag skriver här på bloggen så analyserar, minns och slutleder jag - men jag känner faktiskt inte särskilt mycket. Som tidigare nämnt är det inte av personlig integritet jag skriver under pseudonym, utan av karriärsmässiga skäl. Många andra, har mina vänner låtit mig förstå, kan uppleva det väldigt personligt utlämnande att analysera sitt liv offentligt. Men det är det inte för mig, och inte heller för många andra med aspergers syndrom har jag förstått genom mina kontakter med andra som har aspergerdrag. Därför har bloggen mer med logik än med känsla att göra, och därför kan det bli sånna här avbrott i mitt bloggande tills jag blivit van vid att förena fler sidor av mig själv hos min flickvän. Bloggen är viktig, men hon är viktigare.

ANNONS
Av Asperger - 4 april 2008 18:01

Ganska få människor tycker att det är roligt att städa. Denna stora kategori människor tillhör även jag, men om detta vore det enda hindret för en välstädad lägenhet skulle det skina blankt här hemma. Men det gör det sannerligen inte.


Jag blänger just nu på mitt skrivbord, där man kan urskilja åtminstone ett femtiotal prylar som egentligen ska ligga någon annanstans. Under, på och runt prylarna syns ett skimmer av damm. Jag hatar det och det ger mig ångest.


Ganska ofta ger jag mig därför på mitt ständiga projekt, dvs "att städa". För att ni ska ta det jag säger på allvar, så är det lika bra att jag erkänner min latenta lathet. Den spelar in.


Men därtill kommer den intressanta kombinationen av Aspergers syndrom och Tourettes syndrom in. En person med Aspergers syndrom, likt mig själv, fastnar ständigt i det de för tillfället gör, och blir enormt fokuserade. Fokus brukar dock bara fastna på roliga saker, eller saker som bekräftar tidigare mönster. Om jag till exempel flyttar på häftapparaten som legat på exakt samma ställe på golvet i tre veckor, så bryter jag ett mönster. Och mönsterbrott gör en aspergersperson nervös. Hittar jag en rolig pryl så flyttas fokus från städningen till den, hur beslutsam jag än är när jag börjar städa. Detta kan alltså hända när jag ska ha en första dejt och kvinnan ifråga kommer om några timmar - inget hjälper fokuset om jag inte lägger dammsugaren mitt i lägenhetens korridor så att jag måste kliva över den för att komma till datorn.


Tourettes impulsivitet och tvångsmässighet gör sitt till. Ångesten ökar hela tiden, och jag får så mycket ticks att jag får ont i ögonen. När jag får ont i ögonen blir jag fokuserad på detta, och går till badrummet för att rätta till det hela med en dusch iskallt vatten i ansiktet. Och vid det laget är jag så fokuserad på mina ögon att jag helt glömt bort att jag städar. Jag återgår till datorn och inser efter fem minuter att det var städning jag höll på med.


Nytt beslut. Ny viljekamp emot ångesten. Och en promenad runt lägenheten med dammtrasan tills jag hittar nästa pryl, och glömmer bort att jag städar...


Det lustiga är att jag råkar ut för detta enbart i min egen lägenhet. Hos flickvännen är det inga problem att städa. Det finns inga vanor knutna till prylarna jag ser i lägenheten, och därför fastnar jag heller inte vid dem. Jag ändrar inte heller några mönster genom att flytta på saker i hennes lägenhet, eftersom jag inte är lika van vid att prylarna ska ligga där de ligger.


Med ålderns vishet har jag successivt lärt mig att koncentrera mig så mycket även på tråkiga saker, att jag gör det jag ska även när jag inte alls vill. Det ger mig migrän. Men jag beter mig hellre som de flesta andra människor med migrän, än annorlunda utan migrän.


Med denna insikt ser jag med stor sorg på hur ungdomsvårdare, som försöker få ordning på tonåringar med Aspergers syndrom, saknar intuitiv kunskap om vad det är för enorma krav de lägger på ungdomarna ifråga. Inte alls konstigt att de åker på en propp ibland. Mig har det tagit halva livet att övervinna de impulser som är naturliga för mig. Hur är det inte då för en tonåring? JA, liksom hos mig och alla andra kan det finnas en latent lathet hos ungdomar med Aspergers syndrom. NEJ, det är inte den främsta anledningen till att de blir vansinniga på kritik över en ostädad lägenhet.


Med lite förståelse på en rad områden skulle nog många av de ungdomar som idag hamnar på LVU-hem och senare fängelse kunna undvika att krocka med samhället sådär hårt. Men personer som själva genomlevt detta helvete anses inte kunna arbeta med rehabilitering av ungdomar, åtminstone om jag ska tro vad jag hör från kollegorna. Ändå har alla utom jag och en till åkt på en propp på jobbet, och ungdomarnas respekt är få förunnade. Så jag får fortsätta blogga under pseudonym.

Av Asperger - 29 mars 2008 20:17

Köpa bil står på listan över saker att göra (ja, jag har en lista). Citroên, Hyundai, Saab...alla har de en sak gemensamt: Säljarna hatar mig.


Det är en speciell talang som jag har. Säljare har som funktion att spela på en mix av kaskader av sociala signaler, såväl som simpel populärpsykologi. När jag pluggade psykologi fick jag lära mig att det inte bedrivits så mycket grundforskning över manipulationens psykologi. Istället har olika forskare gjort sammanställningar av hur sektledare agerar - och ja, du gissade rätt - säljare.


Problemet för de stackars säljare jag träffade idag, var att de sociala signaler som skulle skapa dåligt samvete hos mig om jag inte spelade med i dem, föll till marken fortare än ett vallöfte. Om man jämför det sociala samspelet med en dans, så dansar inte jag. Jag sitter istället vid sidan av och fotograferar alla dansstegen. Det är väldigt tråkigt och jag önskar att jag vore som alla andra - men det har sina fördelar. T.ex blir bullshit lika uppenbart även väl inlindat i manipulation, som bullshit från en ljugande fyraåring som påkommits med handen i kakburken.


De stackars säljarna, för att återvända till dem, fick till råga på allt råka ut för att jag frankt säger "det där stämmer inte logiskt med vad du sa nyss, och jag förstår att du vill att jag ska dra den här slutsatsen när du säger sådär, men jag tittar hellre på fakta än lyssnar på manipulation. Men din demonstration av tekniken i bilen gillade jag. Jag är intresserad."


Det lustiga är att jag inte känner mig det minsta illa till mods när jag gör så mot inte mindre än tre säljare samma eftermiddag. I min värld är det ju de som ljuger, så det är ologiskt då att få dåligt samvete. Så det får jag inte. Även om det nog var lite tråkigt för Citroênsäljaren, eftersom två andra kunder hörde vår diskussion.


Det RIKTIGT skumma är att jag märkt att i stället för att bestraffa mig för min "oförskämdhet", så belönar säljare ofta mig med en saftig rabatt. Av någon anledning får de för sig att jag förhandlar och att jag inte är så intresserad. Trots att jag sagt att jag är intresserad. Och ändå är det jag som är konstig och har en diagnos. Är inte det märkligt?

Av Asperger - 27 mars 2008 18:40

...och jag måste fundera på vad som är värt att skriva om idag. Jag återkommer om detta imorgon :)

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2008
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ En Aspergers liv med Blogkeen
Följ En Aspergers liv med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se