Det här med att göra flera saker samtidigt har aldrig varit min grej.  Och nu talar jag inte om att tugga tuggummi samtidigt som jag promenerar.

Att tänka samtidigt som jag känner, eller känna samtidigt som jag tänker - om man nu ska göra någon distinktion mellan logiska och empatiska tankar - är däremot svårt. Jag har genom livet lärt mig att jag kan göra en slags kompromiss dock. Jag kan ställa in mig, likt frekvensen på en svängande gitarrsträng kan stämmas ner eller upp, men jag kan inte spela på strängen bredvid samtidigt som jag spelar på den första strängen (en sån där liknelse ska man visst inte kunna prestera om man har asperger säger "de", men det kan man).

Konkret så innebär detta att jag i min vardag, då jag arbetar, har lättare för att skriva i denna blogg än jag har när jag är och hälsar på hos min flickvän. När jag är hos henne är strängen på min gitarr inställd markant mer på känsla än på logisk slutledning, än den är när jag jobbar. Att då börja skriva på bloggen när jag är och hälsar på henne skulle göra att jag kom av mig fullständigt i flera timmar, trots att ett sånt här inlägg tar högst en kvart att komponera. Dessutom skulle det sannolikt leda till en sur flickvän, och det skulle troligen dessutom vara mitt fel.

När jag skriver här på bloggen så analyserar, minns och slutleder jag - men jag känner faktiskt inte särskilt mycket. Som tidigare nämnt är det inte av personlig integritet jag skriver under pseudonym, utan av karriärsmässiga skäl. Många andra, har mina vänner låtit mig förstå, kan uppleva det väldigt personligt utlämnande att analysera sitt liv offentligt. Men det är det inte för mig, och inte heller för många andra med aspergers syndrom har jag förstått genom mina kontakter med andra som har aspergerdrag. Därför har bloggen mer med logik än med känsla att göra, och därför kan det bli sånna här avbrott i mitt bloggande tills jag blivit van vid att förena fler sidor av mig själv hos min flickvän. Bloggen är viktig, men hon är viktigare.